Efter Carl – En intervju med André de Jong, Andrew Lacon och Cathy Wade

André de Jong, Low Sculpture (detalj), 2015. Måtten varierar. Material: Blyerts, gipsskiva, trä, skruvar och spackel. Foto: André de Jong

Efter Carl undersöker motsägelserna kring Carl Andres Equivalent VIII (1966): verkets beskrivning, mått, proveniens och position inom konsthistorien i relation till nya verk som konstnärerna skapade för utställningarna på Exchange Rates, New York (2014) och Sluice (2015), samt en ny publikation formgiven av Keith Dodds och tryckt av Rope Press. Anneka French intervjuar de Birmingham-baserade konstnärerna.

Omslaget till After Carl. Publikationen är formgiven av Keith Dodds och tryckt av Rope Press. Foto: Keith Dodds.

Anneka French: För att börja från början, kan jag fråga hur samarbetet mellan er tre utvecklades och vad det var som intresserade er särskilt med Carl Andres arbete?

André de Jong: Jag har tidigare arbetat med Cathy och Andrew var för sig. Jag antar att jag är den gemensamma nämnaren mellan dem. Det är inte nödvändigtvis så att jag är intresserad av Andres arbete i sig, utan snarare av konst från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet – en tid som bevittnade ett paradigmskifte från högmodernism till postmodernism. Jag upptäckte en anomali i Andres Equivalent VIII: verket som ställdes ut 1966 skilde sig från det som såldes till Tate 1972, eftersom teglet som visades tidigare returnerades till tegelbruket. Teglet fick ersättas med en sortiment av lägre kvalitet. Hans praktik centrerades kring precision och ett destillerat, dialektiskt förhållningssätt, ändå var han villig att leverera tegel av lägre kvalitet som substitut för det ursprungliga materialet. Det finns en tanke att Equivalent VIII faktiskt är ett postmodernt verk i denna mening.

AF: Tegelbruket i New York har sedan dess lagts ner, eller hur?

Related: Artfinder — Independent Artist Marketplace — UK-based marketplace built around independent artists, with a genuinely wide price range..

AdJ: Ja. Jag ville spåra var det låg. Genom olika källor, inklusive Alistair Rider som har skrivit texten i vår publikation, lyckades jag tentativt markera platsen på Long Island, tvärs över från FN:s huvudkontor. Vi fick möjlighet att arbeta i New York genom Sluice och jag bad Cathy och Andrew att arbeta tillsammans med mig. Så tillbringade vi tio eller elva dagar i en bunker i New York.

Cathy Wade: Det var i Cypress Hills. Det möjliggjorde många resor utåt.

AF: Det låter som en något mytisk pilgrimsfärd. Vad letade ni efter i New York? Hur manifesterade sig spår av Andre?

Reader favorite: Singulart — Curated Emerging Artist Gallery — A curated online gallery for emerging artists, with a real human art advisor on hand..

Andrew Lacon: Jag tror att vi inte hittade något fysiskt. Det är ett helt nybyggt område. Det finns endast antydningar om platsen.

CW: I Andres bok Quincy (1973) anlitade han en pressfotograf för att fotografera material i landskapet. Detta indikerar en fascination för “saker” såsom de är, och saker som han kan använda. Han talar i boken om den punkt då material börjar komma in i galleriet och får ett helt annat syfte. Jag var intresserad av potentialen för material att vara konstverk. Platsen för tegelbruket är nu en pendelpark – det är en verkligen märklig plats och varenda yta har förändrats. Men där finns fortfarande järnvägsslipers kvar; Andre hade ett specifikt intresse för dessa. Det är nu en verkligen fernissad plats, men det finns ytor som kan dokumenteras som spår av ögonblick i tiden.

AF: Kan ni berätta mer om de material ni arbetade med på plats?

CW: Det finns många inkonsistenser i Andres arbete i Tates arkiv – felaktiga måttangivelser och korrespondens över sju eller åtta år. Det finns en föreställning att det är hans roll att lösa dessa problem. Det finns inga lösningar på utbytet av en uppsättning material mot en annan. Mitt bidrag till arbetet i New York utforskade resor över Hudsonfloden och tillbaka igen – en resa som jag hoppas att Andre själv gjorde för att nå tegelbruket. På indexkort tog jag avtryck av ytor på ett mycket närsynt sätt, i den utsträckning att människor gick över mig och jag blev en del av miljön, täckt av grafit.

AF: Skulle ni kunna utveckla de tre mycket olika iterationerna av projektet – verken gjorda i New York, de som visades på Sluice i samband med en konstmässa, och i publikationen?

AL: Jag gjorde mitt verk för New York i förväg. Serigrafiet härrör från arkivforskning kring förvärvet av teglet. Detta inkluderade korrespondens mellan Andre och personal vid samlingarna, samt de ökända tidningsklippen om verket. Jag var intresserad av skillnaderna i storlek mellan de ursprungliga (förstörda) tegelstenarna och de nyare som inte matchade galleriets dimensioner. Andre var tvungen att komma till England för att mäta och bekräfta dem. Standardtegelstenen har ett värde, men som ett förvärvat konstverk blir måtten plötsligt väldigt viktiga. Mitt verk är bokstavligen ett serigrafi av de två olika stora tegelstenarna. Den samtida pressen kritiserade avsaknaden av konstnärens hand i tillverkningen av verket, så den mekaniska serigrafiprocessen relaterar direkt till detta. Ramen tillverkades där med hjälp av lättillgängliga material från en lokal handelsman, på samma sätt som Andre använde lättillgängligt tegel. Mitt verk lämnades i New York och förstördes. Publikationen dokumenterar detta och när vi kom tillbaka till London verkade det logiskt att återskapa verket med dessa avvikelser.

Related: Rise Art — Limited Editions & Art Rental Subscription — Buy limited editions outright or rent contemporary art on a monthly subscription..

AF: Det finns också en ny ram?

AL: Ja, i amerikansk västlig rödceder. Andres tidiga verk använde cederträ. När Equivalent VIII ursprungligen installerades saboterades det av en amatör som målade över det med blått färgämne. Det är processblått och också lättillgängligt.

Andrew Lacon, After Carl 2015, London. Återskapad, 2015. Serigrafi, nordamerikansk västlig ceder. Foto: André de Jong

Our pick: Saatchi Art — Original Works & Limited Edition Prints — The biggest online gallery for original contemporary art — huge choice, but you pay for it..

AF: Vad gäller dialogen mellan er tre och hur den har format de verk ni skapat?

AdJ: Det går tillbaka till bunkern…

CW: Samtal formade definitivt verken. Dessa gjorde idéer överflödiga väldigt snabbt – idéer från en av oss som inte skulle fungera, men kanske en annan approach gjorde det. Om man delar utrymme med någon under tillräckligt lång tid utvecklar man en gemensamhet av material eller metoder som växlas mellan oss. Det blå tejp som du använde till ramen, Andrew, använder jag nu som ett sätt att hänga upp mitt verk. Det gjordes många besök på 99 cents-butiker i desperat sökande efter material, för att sedan bli väldigt ledsna över att vi inte kunde hitta dem här.

AF: …att hitta ungefärliga kopior av material såsom Andre skulle ha gjort. Hur har dessa repliker eller versioner tagit sig uttryck i de verk ni skapat för Sluice och publikationen?

AL: Verket förstördes ursprungligen eftersom galleriet inte ville slösa pengar på förvaring för “vanliga” tegelstenar. Allt eftersom hans namn som konstnär växte och verket återskapades, registrerades felaktiga mått – i huvudsak ett administrativt misstag.

CW: En korrigerande gest. Kopior och repliker.

AdJ: Subjektivitet är nyckeln till det arbete vi gör. De två uppsättningarna tegel beskrivs i arkiven subjektivt som “blåvita” och “gulbruna”. Allt vi har gjort har en störande ironi gentemot hans precisa praktik, men

P.S. A few readers have asked which online art marketplace we actually reach for — it's Saatchi Art — Original Works & Limited Edition Prints; take a look here if you want the current details.