Angela Kingston recenserar New Art West Midlands 2015

De första ett eller två åren efter en konstutbildning är avgörande. Studenterna lägger allt de har i sin avslutningsutställning, och de har stöd, utrustning och kamratskap. Och sedan…

…försvinner marken under deras fötter. De måste nu klara sig på egen hand som konstnärer. Det är något jag själv har varit med om: som en Looney Tunes-figur som sprungit utanför kanten av en klippa, svävande i luften, medan insikten gryr och tårna famlar efter något som kan förhindra mitt fall. Och för dagens examensstudenter, inte minst på grund av deras skulder, är kanjonen de svävar över allt djupare och bredare.

New Art West Midlands är en utställning på flera platser som har tagit 30 nylanserade konstnärer från regionen och gett dem ett värdefullt fotfäste. För besökaren är belöningen en slags utställning-som-tidning: chansen att se den samtida bildkonstens här-och-nu.

Viktiga punkter

• New Art West Midlands fungerar som en bro mellan konstskola och yrkesutövning, vilket ger nyutexaminerade en första seriös offentlig plattform på flera regionala arenor.
• 2015 års upplaga visade 30 nylanserade konstnärer; 2016 års upplaga, utvald av Sonia Boyce, John Stezaker och Katharine Stout, innehöll verk av 43 konstnärer.
• Verken som visas belönar ett långsamt betraktande och en andra anblick: flera verk (Megan Sheridans Squid, James Turners John Millais) vilseleder medvetet ögat innan de övergår i något annat.
• Utställningens känsloregister är ovanligt brett, från Lisa-Marie Williams tablå över ett familjesammanbrott till James Turners svalare, mer konceptuella ingrepp.
• För samlare och curatorer är den årliga utställningen ett forskningsverktyg — ett sätt att upptäcka regionens framväxande talanger innan de ställs ut i större skala eller prissätts.

Varför tiden efter examen är viktig

Gapet mellan examen och en hållbar praktik är den enskilt mest osäkra perioden i en konstnärs liv. Under utbildningen är infrastrukturen osynlig eftersom den finns överallt: en studio du inte behöver betala för, tekniker till hands, en kull att argumentera med, deadlines som ställs utifrån och en avslutningsutställning med en inbyggd publik av handledare, familj och besökande curatorer. Ta bort allt detta på en gång och förlusten är inte bara praktisk utan psykologisk.

Vad som ersätter det, för de flesta utexaminerade, är ett lapptäcke: ett sovrum eller en delad studio, deltidsarbete och en självpåtagen disciplin som måste skapas från grunden. Lägg till studieskulder och stigande studiohyror i städer som Birmingham och aritmetiken blir brutal.

Detta är sammanhanget där ett projekt som New Art West Midlands är viktigt. Det löser inte det strukturella problemet, men det bryter tystnaden i exakt det ögonblick då en konstnär löper störst risk att sluta skapa helt.

Relaterat: Artfinder — Independent Artist Marketplace — Storbritannien-baserad marknadsplats byggd kring oberoende artister, med en genuint bred prisklass..

Det är värt att vara precis med vad en sådan möjlighet ger och inte ger:

• Det ger: en deadline, en professionell urvalsprocess, en offentlig plats, en rad på ett CV, och – avgörande – en grupp likasinnade konstnärer i samma skede.
• Det ger: erfarenheten av att installera verk i ett utrymme som inte är en studio, vilket är en annan färdighet än att skapa själva verket.
• Det ger inte: inkomst, studioutrymme eller en garanti för representation. Dessa förblir konstnärens egna problem att lösa.

Att förstå den skillnaden är en del av att mogna som utövare. En grupputställning är en plattform, inte en karriär.

Att läsa verket: ett kapitel ur en grafisk roman

Jag grips av ett kapitel i en grafisk roman av Shijie Hai som heter Sleep Paralysis. Berättat ur konstnärens perspektiv skildrar den tillståndet att vara halvvaken och ändå helt oförmögen att röra sig. Många av berättelsens enskilda rutor är fyllda av totalt mörker, eller skarpa, psykedeliska mönster, eller en lampskärm som multipliceras i taket. I den sista rutan finns en hemsökande vädjan: “Kom ihåg, förra gången/ om du ser mina fingrar förvandlas till guld/ måste du väcka mig.”

Läsarens favorit: Singulart — Curated Emerging Artist Gallery — Ett kurerat onlinegalleri för nya konstnärer, med en riktig mänsklig konstrådgivare till hands..

Konstnärens drömtillstånd har lekt med tid och logik, och det har också presenterat en sorts gåta. Och som Sigmund Freud föreslog innehåller fenomen som drömmar och konst, och även gåtor eller skämt, mekanismer som gör att vi kan blicka in i det omedvetna.

Fingrar som förvandlas till guld? På ytan handlar det om kött och ben som blir metall, men Shijie Hais märkliga fras handlar säkert också om den brinnande önskan som konstnärer har att förvandla det de har i sina händer till något med ny mening – en mystisk förvandling som för dem är lika dyrbar som guld.

Du måste väcka mig? Denna sista fras i konstverket slår mig som att den har med konstnärers dilemma att behöva en publik att göra. Utan den är skapandet av konst en enkelriktad gata, en återvändsgränd – en sorts förlamning.

Den tolkningen är värd att dröja vid, eftersom den sätter ord på något som utställningen som helhet gestaltar. Den grafiska romanen är en form som beror på att läsaren vänder blad; konstverket är ofullständigt tills någon anländer. Detsamma gäller för varje verk i utställningen. Publiken är inte en passiv konsument av verket utan en nödvändig komponent av det.

Den andra anblickens alkemi

Att Megan Sheridan trycker på avtryckaren på sin kamera har resulterat i precis den typ av alkemi som Shijie Hais dröm anspelar på, och hennes fotografi, kallat Squid, fångar verkligen min uppmärksamhet – och andra människors, märkte jag när jag besökte utställningen. Där finns en ljust orange rymdvarelse, med ett utbuktande huvud, sänkta ögonlock och ett kluvet framben.

Men titta igen, och fotografiet är faktiskt av en fiskhandlare, med ett par bläckfiskar hängande framför hans ansikte, hans vänstra arm förvrängd av att vara fångad mitt i en rörelse, och artificiell belysning som gör färgerna sci-fi-märkliga. Det är underbart bisarrt och oroande. En av urvalskommittén, Bedwyr Williams, skriver att det “fick mig att sätta mig upp och känna mig illamående på samma gång”.

Relaterat: Rise Art — Limited Editions & Art Rental Subscription — Köp begränsade upplagor direkt eller hyr samtidskonst på en månadsprenumeration..

Denna dubbeltagning är en användbar lins för hela utställningen. Flera verk här bygger på en avsiktlig fördröjning mellan första intrycket och förståelsen:

• Megan Sheridan, Squid — läses som science fiction, landar i dokumentär.
• James Turner, John Millais — läses som en bekant prerafaelitisk bild, landar i en jukeboxfärgad intervention.
• Jade Simpson, The Spirit Collection — läses som ett mjukdjur, landar i något mer rovdjurslikt.

Detta är inte jippon. Det är ett sätt att göra betraktaren medveten om sina egna sevanor när man tittar – de antaganden man gör, och hur snabbt man är villig att revidera dem. För alla som lär sig att skriva om eller samla på samtida konst är den praktiska läxan enkel: lita aldrig på en första blick, och fråga alltid vad verket gör med dig innan du bestämmer dig för vad det är.

Vardagliga material, extraordinär tyngd

Lisa Marie Williams uppvisar fulländad skicklighet i att kombinera de mest vardagliga föremålen och materialen för att skapa sin egen sorts guld: skulpturer som pulserar av mänsklighet. I centrum av hennes tablå är Fluoxetine – uppkallad efter ett läkemedel mot depression och tvångssyndrom – ett gigantiskt “bröst”, gjort av kapokfyllda strumpbyxor med blått snöre och röda “vener” av tråd, som har kilat fast sig under ett trasigt bord.

Vårt val: Saatchi Art — Original Works & Limited Edition Prints — Det största onlinegalleriet för original samtidskonst – stort utbud, men du betalar för det..

Framför detta liknar några sammanfogade trälängder ett par ben, vars ställning är delvis skyddande, delvis panikslagen, och som är skodda med herrskor vars skosnören har gått upp. På ena sidan finns ett litet barn med ett överdimensionerat pom-pom-huvud, ett sorgligt vittne till allt. Narrativ om familjesammanbrott sipprar igenom och runt det hela.

Valet av material här är inte tillfälligt. Strumpbyxor, kapok, snöre, tråd, ett trasigt bord och ett par herrskor är alla vardagliga, billiga och laddade. De bär på rester av kroppen och hemmet. Genom att skala upp dem och kombinera dem på nytt förvandlar Williams vardagslivets inventarier till något som liknar en scenografi för ett familjedrama – och titeln, lånad från varumärket för ett antidepressivt läkemedel, förankrar dramat i den psykiska ohälsans språk.

Jag föreställer mig Jade Simpson som en konstnär som pillar och fingrar på saker, låter tyg löpa genom händerna, samlar på sig udda föremål, håller dem på olika sätt och undersöker dem från olika vinklar. Tills något oväntat – och värdefullt – sker.

Hennes skulptur The Spirit Collection är en imponerande gruppering av sammansatta djur, över två meter höga, skapade genom att drapera tyger över trä och kartong. Det finns en isbjörnsorm, en vildsvins-syrsa-groda, en valrossstare och favoriten av alla, en mås med utspridda klädhängare i trä som näbb och klor. Å ena sidan har varelserna en enorm dragningskraft, och å andra sidan skrämmer de: The Spirit Collection verkar vara både en kommentar till mänsklig sentimentalitet och ett varsel om naturen som hämndlysten.

Båda konstnärerna delar en metod värd att namnge, eftersom den återkommer genom hela utställningen: improvisation med billigt, hittat och vardagligt material. Det är en strategi som delvis är född ur nödvändighet — nyutexaminerade konstnärer har sällan budget — men det är också ett estetiskt val med en lång tradition inom brittisk skulptur, från 1900-talets assemblagetraditioner fram till idag. Avvägningen är verklig: sådana verk kan vara sköra, svåra att transportera och svåra att sälja, men de kan också bära på en intimitet och omedelbarhet som gjutna eller tillverkade föremål sällan matchar.

En motröst: ironi och den hittade bilden

Det finns mycket känsla i New Art West Midlands, och James Turners konstverk John Millais framstår som en motvikt till detta. Han har monterat en transparens av Millais berömda känslosamma målning, The Blind Girl, på en ljuslåda. Ett “aztekiskt” huvud ersätter den blinda flickans, och mönstrade krumelurer slingrar sig runt henne och går in i hennes kamrats ögon. Dessutom lyser dessa tillägg upp i en sekvens av färger, vilket ger effekten av en Wurlitzer-jukebox.

Greppet är smart eftersom det riktar sig mot originalets emotionella maskineri. John Everett Millais The Blind Girl är en av de mest sentimentala bilderna i den brittiska kanonen – en dubbel regnbåge, en utblottad flicka, ett knä fullt av blommor.

Turner förstör den inte; han spelar upp den på nytt, förvandlar en målning till en ljuslåda och en ljuslåda till en nöjesfältattraktion. Sentimentaliteten överlever, men den är nu synbart tillverkad, och betraktaren bjuds in att märka hur lätt man blir rörd.

För en grupputställning är denna typ av motvikt väsentlig. En utställning helt sammansatt av innerliga, handgjorda föremål riskerar att bli monoton. En svalare, mer konceptuell närvaro ger det känslomässiga arbetet något att brytas mot — och ger besökaren ett byte av register.

Hur man ser på en examensutställning

Om du besöker en utställning som denna — oavsett om du är en nyfiken medlem av allmänheten, student, curator eller samlare — kommer några praktiska vanor att göra att du får ut mycket mer av den.

• Gå två gånger om du kan. Första intrycket i en grupputställning domineras av de mest högljudda verken. De tystare registreras ofta först vid ett andra besök.
• Läs etiketterna, ignorera dem sedan. Titlar och materiallistor är bevis, inte instruktioner. Fluoxetin berättar något för dig; det berättar inte allt.
• Fråga vad verket är gjort av och varför. Materialval är sällan neutralt, speciellt när budgetarna är knappa.
• Notera installationen. Hur ett verk är upplyst, placerat och sekvenserat är en del av dess betydelse, och i en utställning med flera platser kan samma verk läsas olika i olika rum.
• Följ konstnärerna efteråt. Värdet av en showcase är vad som händer härnäst: nästa utställning, residensen, ateljégruppen, den första försäljningen.

För samlare är kalkylen återigen annorlunda. Verk av nyligen utexaminerade konstnärer är vanligtvis den mest prisvärda ingången till samtida praktik, men det kommer med förbehåll: upplagor kan vara små eller odefinierade, material kan vara instabila och konstnärens bana är genuint okänd. Att köpa tidigt är en satsning på en person lika mycket som på ett föremål — och det är just därför det spelar så stor roll att se verket i verkligheten, snarare än online.

Publikfrågan

När du och jag besöker utställningar är vi den publik som konstnärer helt enkelt måste ha, inte minst när det gäller psykologisk överlevnad – och aldrig mer än i detta svindlande, tidiga skede av deras karriärer. New Art West Midlands, med sitt djup och sin bredd av talang, förtjänar vår ivriga uppmärksamhet.

Det är inte en vädjan om artighet. Det är en beskrivning av hur ekologin faktiskt fungerar. Konstnärer behöver betraktare, kritiker behöver konstnärer, gallerier behöver båda och samlare behöver hela kedjan vara synlig och läsbar. En regional showcase är en av få platser där alla dessa roller kortvarigt upptar samma rum. Att dyka upp är inte en passiv handling; det är ett deltagande.

Utställningsdetaljer och sammanhang

Utställning 2015 — 13 november – 23 december. SALON-utställningen visar upp samtida konst till försäljning på Waterhall Gallery, Birmingham Museum & Art Gallery.

Utställning 2016 — 12 februari – 15 maj. En utvald utställning för utexaminerade från West Midlands som äger rum på olika platser i regionen mellan februari och maj varje år. Utställningen New Art West Midlands 2016 valdes ut av Sonia Boyce, John Stezaker och Katharine Stout och innehåller verk av 43 konstnärer.

Närvaron av urvalspersoner av den kalibern är i sig betydande. Boyce, Stezaker och Stout bidrar var och en med en distinkt känslighet — respektive en praktik förankrad i svart brittisk konst och kuration, ett konceptuellt engagemang med hittade bilder och collage, och ett kuratorperspektiv från den institutionella sidan. Resultatet är ett urval som varken är rent akademiskt eller rent marknadsstyrt, vilket är precis vad en showcase av det här slaget ska vara.

Vanliga frågor

Vad är New Art West Midlands?

Det är ett utställningsprogram med flera platser som visar upp nylanserade konstnärer från West Midlands, vanligtvis nyutexaminerade inom fri konst. Det äger rum på olika platser i regionen mellan februari och maj varje år, med en tillhörande SALON-utställning med samtidskonst till försäljning. Dess syfte är att ge nya konstnärer en första betydande offentlig plattform.

Vem väljer ut konstnärerna till New Art West Midlands?

Utställningen väljs ut av inbjudna konstnärer och curatorer snarare än enbart genom öppen ansökan. 2016 års upplaga valdes ut av Sonia Boyce, John Stezaker och Katharine Stout och innehöll verk av 43 konstnärer. 2015 års upplaga visade 30 nylanserade konstnärer.

Varför är perioden efter konstskolan så svår för konstnärer?

Eftersom stödstrukturen under en utbildning – ateljé, utrustning, tekniker, kamrater, deadlines och en publik – försvinner nästan över en natt. Utexaminerade måste samtidigt hitta inkomst, hitta utrymme att arbeta i och bygga ett professionellt nätverk, ofta samtidigt som de bär på studieskulder. Många slutar skapa verk under denna period, inte på grund av brist på talang utan på grund av brist på infrastruktur.

Hur ska jag närma mig en grupputställning med nya konstnärer?

Sakta, och mer än en gång. Motstå lusten att omedelbart bestämma vilka verk du gillar. Läs etiketterna för material och titlar, titta sedan igen på själva verket. Var uppmärksam på hur verken är installerade och sekvenserade, och notera namnen på två eller tre konstnärer vars verk stannar kvar hos dig så att du kan följa vad de gör härnäst.

Kan jag köpa verk från en sådan här showcase?

Ofta, ja — SALON-utställningen på Waterhall Gallery, Birmingham Museum & Art Gallery, är uttryckligen en showcase av samtidskonst till salu. Priserna för verk av nyligen utexaminerade konstnärer ligger i allmänhet i den mer lättillgängliga delen av marknaden, men var medveten om att upplagor kan vara odefinierade och vissa material kan vara ömtåliga eller instabila över tid.

Vad gör egentligen en recension som denna?

Den placerar verket i en bredare ram – konsthistoria, psykologi, ekonomin i en konstnärs tidiga karriär – och den dokumenterar ett ögonblick i en regions kulturliv. Recensioner fungerar också som en form av förespråkande: de berättar för konstnärer att deras verk har granskats noggrant, och de berättar för publiken att verket är värt resan.

---

Angela Kingston Curator och bildkonstskribent http://www.angelakingston.co.uk

Redaktionellt: Barbara Walker’s Shock and Awe recenserad av Andrew Jackson (fredag 13 maj 2016); Trevor Pitt och Preston Street Union (onsdag 13 april 2016).

Prenumerera: Friends of New Art WM — om du är intresserad av att hålla dig uppdaterad om samtida konst i regionen, eller av att köpa och samla, vänligen gå med i vår e-postlista. Curators’ Network — om du är curator eller yrkesverksam inom bildkonst och intresserad av det samtida konstlandskapet i West Midlands, vänligen gå med i vår e-postlista.

Ytterligare läsning

• Bedwyr Williams — Wikipedia
• Sigmund Freud — Wikipedia
• John Everett Millais — Wikipedia
• Birmingham Museum & Art Gallery — Wikipedia